Huvudkolumn

Publicerad 2013-12-18 09:00 Skriv ut Tipsa en vän
Soc gästar & testar Capoeira
Soc gästar & testar Capoeira

Jag kom helt ovetande om vad som väntade. Tänkte att vi skulle dansa lite, vilket bara i sig var en skräck med tanke på min avsaknad av rytm och mina stela höfter. Trodde att träningen för 10-14 åringar skulle gå mig oberört förbi, så jag brydde mig inte om att byta om utan chinosen fick duga. Oj vad fel jag hade och vilken smärta som väntade mig, både under och flera dagar efter träningspasset.

Konstarten Capoeira utvecklades från början av slavar i Brasilien under 1500- talet. Det är en kampsport inspirerad av musik och akrobatik. Idag är sporten den mest utövade i Brasilien efter fotboll och den är liksom fotbollen klassad som nationalsport. Våren 2007 startade Professor Edson Silva sin verksamhet, Capoeira Boa Vontade (Capoeira God Vilja) här i Göteborg.
Våren 2012 började ungdomsträningar här i Torslanda med Karin Ströde (som inom föreningen kallas för Piaba). Piaba blev kär i sporten efter att hon varit i just Brasilien, när hon kom hem till Sverige igen var hon fast besluten om att köra. Nu är hon föreningens ledare i Torslanda för barn i åldrarna 5-15 år.
Jag tillsammans med mitt filmteam, Stefan Hilmarsson och Emanuel Stefanson fick möjligheten att vara med på Capoeira passet under Karin Ströde (Piaba) för 10-14 åringarna. Det var alltså inte illa nog att jag skulle behöva dansa i takt inför massa främlingar utan allt skulle dessutom filmas.

Capoeira för 10-14 åringar + Soc
Vi börjar med att värma upp genom att springa på led efter Piaba. Skaka på armarna, sparka med benen. Det är viktigt att vara varm och smidig inför övningarna som skall komma, det är mycket akrobatik som förutsätter att kroppen agerar som en kokad spagettitråd snarare än en rå sådan, de bryts så enkelt på mitten. Jag hamnar av någon anledning sist i ledet, om det beror på min ödmjukhet eller att de oförskämt pigga ungdomarna satte för hög fart för mig har jag svårt att svara på. Men jag konstaterar att jag efter uppvärmningen på några minuter är den enda i lokalen som svettas och är tvungen att sätta mig ner mot en pelare för att hämta andan.
Därefter går Piaba igenom grundstegen, alltså själva dansen som görs mellan de olika ”attackstegen”, det handlar om att hela tiden röra på sig. Man för den ena foten långt bakom den andra och höjer motsatt hand upp framför ansiktet, därefter tillbaka med foten och samma procedur åt andra hållet, låter tillsynes enkelt i teorin. Fruktansvärt svårt för någon utan rytm och motorik vars enda danssteg är att föra ena handen upp mot skyn och hoppa besinningslöst.
Därefter övade vi på att hjula och andra akrobatiska rörelser som borde krävas tillstånd för att utföra. Det var hela tiden en härlig energi i gruppen. Barnen var otroligt glada och stöttande mot varandra, inklusive mig. Ibland hade någon(signerad) svårt för en viss övning men då stöttade och hjälpte barnen till för att denne då skulle få kläm på det samtidigt som Piaba hela tiden visade och pedagogiskt gick igenom hur man kan göra och tips för att nå dit. Stundtals klarade inte några av tjejerna att hålla sig för skratt när jag handlöst föll i backen efter att ha försökt att gå på händerna. Det bjuder jag på, det var viktigare att de inte såg mig gråta på toaletten efteråt. Lektionen avslutades med Roda, då spelar man två och två med/mot varandra i en Roda (Ring) synkroniserat till varandras rörelser. Och när jag skriver spelar så menar jag sparkar i huvudhöjd, hjular, går på händer etc. Piabas tanke är att barnen skall få chansen att träna på det de har övat på under lektionen i Rodan på slutet.
När lektionen var slut samlades vi i ring och tackade för en fint genomförd träning. Därefter återstod den stora utmaningen för mig, att gå en Roda- match mot Piaba. När barnen gjorde det så handlar det inte om att slåss utan att göra rörelserna som man tränat på och i samspel med den andra. Men jag ställde som krav för att gå en match mot Piaba att hon ”gjorde sitt bästa”, på hennes nivå handlar det mer om kampsport och att få ner den andre. Jag kan inte säga mer om matchen än mina blåmärken symboliserar, höjdpunkterna från detta finns i videoklippet.

 

Sebastian O Carlsson

Kommentarer

(0)

Skriv kommentar

Ange båda orden med eller utan mellanslag.
Du kan ange både små och stora bokstäver.
Kan du inte läsa denna? Visa ny säkerhetskod

Ange säkerhetskoden här:

Läs våra kommentarsvillkor

Tipsa en vän

Extrakolumn

Öckerö-Tidningen

Veckans Tidning